När du känner att du saknar energi: Så här återfår du kontakten med dig själv
Har du någonsin känt dig sviken, blivit utsatt för en energimässig motgång eller helt enkelt kommit ur balans – även när inget ”allvarligt” har hänt?
Kanske övertygade orden dig inte, men energin fastnade. Den dröjde kvar. En dimma. En tyngd. En del av dig som ville försvinna.
Eller kanske fanns det inte något specifikt ögonblick alls.
Du märker helt enkelt att du inte riktigt känner dig som vanligt. Du är tröttare, mer lättretlig och påverkas lättare av andra människor. Du tänker hela tiden på samma saker, hamnar i mönster som du trodde att du hade lämnat bakom dig, eller säger ja när något inom dig tyst säger nej.
Du verkar inte vara på topp.
Och jag tror faktiskt att det finns något värdefullt i det uttrycket.
För oavsett om man förstår energi utifrån fysiologi och nervsystemet, utifrån känslor och kroppslig upplevelse, utifrån reiki och österländska traditioner – eller helt enkelt som den upplevda känslan av att vara sig själv – så inser de flesta av oss vad det innebär när något känns ur balans.
Du kanske fortfarande klarar dig. Arbetar. Sköter dina saker. Gör det du ska göra.
Men någonstans under ytan har du glidit lite längre bort från dig själv.
Och kanske är frågan inte bara: ”Hur får jag tillbaka min energi?”
Kanske är det också:
Vad har fått mig att förlora kontakten med mig själv – och vad hjälper mig att hitta tillbaka?
Ibland vet vi exakt vad som fick oss att förändras. Ibland vet vi det inte.
Det handlar inte bara om vad som hände. Det handlar också om vad det lämnade efter sig – och vad vi fortfarande bär med oss.
Vi talar ofta om att ” healing ” genom att ändra vårt tankesätt. Men vissa upplevelser försvinner inte bara för att vi förstår dem. Kroppen kan fortfarande reagera. Den ” andning ” kan bli kortare. Gamla känslor eller skyddsmekanismer kan dyka upp. Och ibland finns det något som är svårare att sätta ord på – en känsla av tyngd, sammandragning, avskildhet eller helt enkelt att man inte riktigt är sig själv.
Det är en av anledningarna till att jag arbetar med ” breathwork ”, kroppsorienterade metoder och energiterapi. Inte för att varje obehaglig känsla måste åtgärdas, utan för att de ger oss ett annat sätt att lyssna.
Ett sätt att uppmärksamma det som förnuftet kanske redan förstår, men som något djupare inom oss ännu inte riktigt har hunnit ta till sig.
Du kanske hör en inre röst som säger:
”Ser du? Det är därför vi inte släpper in någon. Det är därför vi skyddar.”
Men att bry sig om andra betyder inte att man är dum.
Att hoppas gör dig inte naiv.
Att känna djupt gör dig inte löjlig.
Det gör dig till en människa.
Och kanske handlar det inte egentligen om att hämta tillbaka något från omvärlden när man återfår sin energi.
Kanske handlar det om att upptäcka var man har lämnat sig själv.
Där du har undertryckt dina känslor. Där du har anpassat dig, skyddat dig, hållit fast eller gjort dig själv mindre. Och sakta skapat tillräckligt med utrymme för att kunna lyssna på dig själv igen.
För att återvända till din kropp.
För att återvända till din andning.
För att återvända till dig själv.
Tecken på att din energi inte är synkroniserad
Känslan av att vara frånkopplad från sig själv uppstår inte alltid på ett dramatiskt sätt.
Ibland tar det sig uttryck i utmattning, irritabilitet eller rastlöshet. Ibland i att man grubblar för mycket över allt. Ibland i att man vet precis vad man behöver – och ändå gör tvärtom.
Du kanske märker att du:
Säg ja när hela din kropp säger nej.
Man fastnar i samma tankar eller beteendemönster om och om igen, även när man egentligen vet bättre.
Känner sig ovanligt påverkad av andras stämningar, förväntningar eller åsikter.
I efterhand ifrågasätta beslut som en gång kändes självklara.
Man känner sig rastlös när man stannar upp, men utmattad när man fortsätter.
Upptäcker du att du skjuter upp saker, förtränger känslor eller distraherar dig själv från det som faktiskt är viktigt för dig?
Att vilja att något ska förändras samtidigt som man motsätter sig just det som skulle kunna leda till den förändringen.
Det känns som om man hela tiden bara reagerar på livet istället för att verkligen leva det.
Man har helt enkelt den märkliga känslan av att man inte riktigt känner sig som sig själv längre.
Inget av detta betyder automatiskt att det är något fel på dig.
Och det betyder inte heller nödvändigtvis att du omedelbart måste rätta till, optimera eller reglera dig själv.
Ibland handlar det om information.
Ett tecken på att något inom dig behöver uppmärksamhet. Att en gräns har blivit suddig. Att ett gammalt skyddsmönster har tagit över. Att du har burit på mer än du har insett.
Eller kanske helt enkelt att du har ägnat så mycket tid åt att lyssna utåt – på vad som krävs, förväntas, är rimligt eller önskas av dig – att det har blivit svårare att uppfatta vad som händer inombords.
Inte varje inre upplevelse behöver bli ett projekt för personlig utveckling.
Ibland är det första steget tillbaka till sig själv helt enkelt att lägga märke till var man befinner sig.
Varför vi kan känna oss främmande för oss själva
Det finns inte alltid någon tydlig anledning till varför vi slutar känna oss helt som oss själva.
Ibland är det uppenbart. En period av stress. Ett förhållande som har tagit mer än det har gett. En förlust, en besvikelse, en förändring som vi ännu inte helt har hunnit bearbeta.
Men ibland går det långsamt.
Vi anpassar oss. Vi kämpar vidare. Vi blir väldigt duktiga på att avläsa vad som förväntas av oss, samtidigt som vi lägger mindre uppmärksamhet på vad som händer inom oss. Vi kämpar mot tröttheten. Sväljer ett nej. Rationaliserar obehaget. Håller oss tillräckligt sysselsatta för att inte märka något.
Tills det en dag helt enkelt känns… fel.
Det finns olika sätt att tolka vad som händer här.
Ur nervsystemets perspektiv formas våra reaktioner inte bara av vad som händer just nu, utan också av vad vårt system har lärt sig genom tidigare erfarenheter. Vid långvarig stress eller upplevd hotbild kan vi bli mer reaktiva, vaksamma, tillbakadragna eller avskärmade från våra känslor.
Även psykologiskt sett utvecklar vi mönster. Sätt att skydda oss själva, känna tillhörighet, undvika avvisande eller behålla kontrollen. Vissa är så välbekanta att vi inte ens uppfattar dem som mönster längre. De känns helt enkelt som en del av oss själva.
Och så har vi den energiska upplevelsen.
Man behöver inte tro att varje känsla beror på ett blockerat chakra eller att någon bokstavligen har ”tagit din energi” för att känna igen känslan av att gå därifrån helt utmattad efter att ha varit med en person eller i en situation. Eller att man går in i ett rum och omedelbart känner spänningen. Eller att man känner sig öppen och fria i närheten av en person och på ett märkligt sätt instängd i närheten av en annan.
Traditioner som reiki har sitt eget språk för dessa upplevelser. Psykologin och fysiologin har andra.
Jag tror inte att vi behöver tvinga dem att vara samma sak.
För mig är det upplevelsen i sig som är viktig – och vad som blir möjligt när vi börjar uppmärksamma den.
För ibland handlar känslan av att vara frånkopplad inte om att man behöver bli mer jordad, mer läkt eller mer balanserad.
Ibland handlar det om att lägga märke till alla de små tillfällen då man har slutat lyssna på sig själv.
Och det är ofta just här som en annan röst kommer in i samtalet.
Den där det står att man inte ska göra det.
Säg inte så.
Ta inte risken.
Gör dig inte sårbar.
Ändra inte på det som redan fungerar.
Rösten som kan låta otroligt övertygande.
Möt den inre sabotören
Har du någonsin försökt förändra något i ditt liv – bara för att upptäcka att du tvekar, skjuter upp det eller på något sätt står i vägen för dig själv?
Du vet vad du vill. Kanske vet du till och med exakt vad du behöver göra.
Och ändå… så gör du det inte.
Det är här du kan stöta på det jag brukar kalla den inre sabotören.
Den del av dig som motsätter sig förändring, även när en annan del av dig verkligen vill ha den.
Men jag ser egentligen inte den inre sabotören som en fiende.
Ofta handlar det om att skydda sig.
Det kan vara den del av oss som har lärt sig att det känns tryggare att hålla sig till det bekanta än att ge sig in i något okänt. Och det bekanta betyder inte nödvändigtvis att det är bra. Vi kan bli oerhört vana vid sätt att tänka, förhålla oss till andra och bete oss på som inte längre tjänar oss, helt enkelt för att vi känner till omgivningen.
Förändringar medför osäkerhet.
Kommer jag att misslyckas?
Tänk om jag blir avvisad?
Tänk om folk ser mig på ett annat sätt?
Tänk om jag faktiskt får det jag vill ha – och allt förändras?
Så viskar den inre sabotören:
Är du säker?
Vänta kanske lite.
Det här kanske inte är något för dig.
Kanske imorgon.
Inte för att det är något fel på dig.
Kanske har den här delen helt enkelt inte insett ännu att du inte längre behöver samma skydd.
Hur den inre sabotören kan visa sig
Att ifrågasätta i efterhand
Man fattar ett beslut som känns rätt – och sedan dyker tvivlet upp.
Det låter inte alltid skrämmande. Det kan faktiskt låta förvånansvärt rimligt.
Du kanske borde vänta lite till.
Du har kanske inte tänkt igenom det här ordentligt.
Vem tror du att du är som gör så här?
Innan du vet ordet av är du tillbaka i dina egna tankar och analyserar något som du redan hade en ganska klar uppfattning om.
Att skjuta upp saker
Den här kan vara otroligt förrädisk, eftersom uppskjutande ibland ser misstänkt mycket ut som produktivitet.
Du städar köket istället för att skicka mejlet. Du ordnar om något som absolut inte behövde ordnas om. Du forskar i ytterligare tre timmar. Du bläddrar på Instagram samtidigt som du intalar dig själv att du ska sätta igång om fem minuter.
Ibland är vi helt enkelt trötta eller ointresserade. Men ibland hjälper det oss att skjuta upp saker för att undvika den obehagskänsla som är förknippad med att ta nästa steg – att bli sedd, att riskera att misslyckas, att fatta fel beslut eller till och med att lyckas och upptäcka att livet nu ställer andra krav på oss.
Bedövning
Vi har alla våra sätt att ta avstånd från det vi inte särskilt vill känna.
Arbeta. Bläddra. Äta. Titta på ännu ett avsnitt. Fundera oändligt på känslan istället för att faktiskt känna den.
Inget av detta är i sig något problem. Frågan är kanske vilken funktion de fyller just i det ögonblicket.
Väljer jag det här för att jag vill det?
Eller för att jag inte vill vara tillsammans med det som finns här?
Att säga till dig: ”Det här är inget för dig”
Det här kan vara en av sabotörens mest övertygande drag, eftersom berättelsen så småningom slutar låta som en berättelse.
Det låter som om det är sant.
Det är något för andra.
Jag är inte den typen av person.
Jag är inte bra på det.
Jag kommer nog att misslyckas ändå.
Om man upprepar något tillräckligt ofta kan det bli en del av hur man ser på sig själv.
Men en välbekant historia behöver inte nödvändigtvis vara sann.
Den inre sabotören är inte fienden.
Men det behöver inte nödvändigtvis vara guiden heller.
Och kanske handlar det inte om att tysta ner det, besegra det eller till slut bli modig nog för att det ska försvinna.
Kanske kan vi istället bli nyfikna.
Vad är det du försöker skydda mig från?
När insåg jag att det här inte var säkert för mig?
Gäller det fortfarande?
För när man väl kan höra rösten utan att automatiskt lyda den, så förändras något.
Det finns lite mer utrymme.
Och i det utrymmet kanske du också börjar höra en annan röst.
Den inre rösten: Din närmaste granne
Det finns alltid en inre röst.
Ibland tyst. Ibland högljudd. Ibland vänlig. Ibland otroligt övertygande i sin kritik.
Vi talar ofta om att ”lyssna på sig själv”, som om det fanns en tydlig inre röst som tålmodigt väntar under allt brus.
Om det bara vore så väl. 😅
För det vi hör inombords kan komma från många olika håll.
Rädsla. Vana. Gamla erfarenheter. Andras förväntningar. Behovet av att höra hemma. Längtan efter att bli omtyckt. Saker som vi har hört så många gånger att de någonstans längs vägen började låta som våra egna tankar.
Och någonstans mitt i allt det där – finns även du.
Det är därför som att återfinna kontakten med sig själv inte nödvändigtvis handlar om att lita på varje tanke eller känsla som dyker upp.
Det handlar om att lära känna sitt inre landskap tillräckligt väl för att börja märka skillnaden.
Är det här vad jag egentligen vill – eller vad jag tror att jag borde vilja?
Är det ett nej – eller är jag rädd?
Skyddar jag något viktigt – eller upprepar jag något bekant?
Är det här min röst – eller en röst som jag har burit med mig så länge att jag har glömt att den kom från någon annanstans?
Syftet är inte att granska varje tanke in i minsta detalj tills man till slut når det ”rätta” svaret. Det kan bli en annan form av överanalysering.
Ibland börjar urskiljningsförmågan på ett mycket enklare sätt.
Genom att lägga märke till.
Hur känns den här tanken i min kropp?
Vad händer när jag föreställer mig att jag säger ja?
Vad händer när jag föreställer mig att jag säger nej?
Ska jag öppna mig, mjukna upp, bli nyfiken?
Eller drar jag ihop mig, spänner mig, försvinner lite?
Ingen av dessa känslor fungerar som en ofelbar sanningsdetektor. Rädsla kan uppstå i samband med något som känns helt rätt för oss. Lättnad kan uppstå när vi undviker något svårt. Kroppen är ingen magisk åtta-boll.
Men det är information.
Och ju bättre du lär känna dina egna signaler, mönster och skyddande röster, desto lättare kan det bli att märka när du har glidit ifrån dig själv.
Din inre röst är ju trots allt din närmaste granne.
Det kanske är värt att ta reda på vilka som faktiskt bor där.
Och en av de platser där detta blir särskilt tydligt är i våra gränser.
Gränser: När kroppen säger nej
Ibland uppstår en känsla av att vi har tappat kontakten med oss själva i de allra minsta ögonblicken.
Du säger ja, medan något inom dig tyst säger nej.
Man går med på något bara för att det är enklare än att göra någon besviken. Man stannar kvar i samtalet lite längre. Man tar på sig ytterligare en uppgift. Man förklarar sig när man egentligen inte vill. Man ställer upp när man i själva verket behöver utrymme.
Inget av dessa ögonblick kanske i sig verkar särskilt betydelsefullt.
Men om de upprepas tillräckligt ofta kan de skapa en märklig klyfta mellan vad man känner och hur man lever.
Gränser beskrivs ofta som något vi sätter upp tillsammans med andra människor. En gräns som säger: det här är okej, det här är det inte. Här slutar jag och där börjar du.
Men jag tror att gränser också handlar om relationen man har till sig själv.
Kan jag höra mitt eget ”nej” innan jag går emot det?
Kan jag uppmärksamma när jag håller med för att jag verkligen vill det – och när jag håller med för att jag vill undvika obehag, konflikter, avvisande eller att göra någon besviken?
Kan jag upptäcka när jag förminskar mig själv för att bevara något annat?
Och kan jag förbli trogen mig själv även när någon annan inte särskilt uppskattar den gräns jag sätter?
Det sista kan vara svårt.
För ibland är det svåraste med att sätta gränser inte att säga nej.
Det handlar om att acceptera vad som händer efter att vi har sagt det.
Den obekväma stämningen. Skuldkänslorna. Risken att någon blir besviken. Impulsen att omedelbart mjuka upp gränsen, bortförklara den eller ta på sig ansvaret för den andras reaktion.
Och det är just här som gamla mönster kan bli väldigt övertygande.
Var inte så kräsen.
Det är ingen stor sak.
Gör det bara.
Håll fred.
Ibland är det generöst att säga ja, och precis vad vi vill göra.
Men när vi gång på gång säger ja medan hela vår kropp viskar nej, slutar det inte bara med att vi överskrider en gräns.
Vi slutar lyssna på oss själva.
Kanske är en gräns alltså inte bara en mur som håller andra människor borta.
Det kan också vara ett sätt att upprätthålla relationen till sig själv.
Att inse vad som är din uppgift att bära – och vad som inte är det.
Att låta dina behov, gränser och önskningar få utrymme utan att genast förhandla bort dem.
Och ibland, innan vi kan sätta ord på något av det där, behöver vi tillräckligt med utrymme för att verkligen kunna ta in det.
För mig har ” andning ” alltid varit en väg in i den världen.
andning: Skapa utrymme för valfrihet
andning en är alltid lyhörd.
Det förändras när vi är rädda, uppspelta, arga, koncentrerade eller avslappnade. Ibland redan innan vi ens medvetet har insett vad vi känner.
Och det ger oss dessutom något ovanligt: en process som sker automatiskt, men som vi medvetet kan påverka.
Det betyder inte att varje svår känsla kräver en andningsteknik.
Ibland är det mest användbara vi kan göra helt enkelt att lägga märke till saker.
Vad håller min andning på med just nu?
Håller jag andan? Andas jag högt uppe i bröstet? Andas jag knappt alls? Vill jag genast ta ett djupt andetag andning och få känslan att försvinna?
Det ögonblicket då man uppmärksammar något kan leda till något viktigt:
mellanslag.
Mellanrummet mellan det som händer och hur vi automatiskt reagerar.
Mellan rösten som säger ”säg ja” och den delen av dig som vill säga nej.
Mellan ”Jag klarar inte det här ” och ”Jag vågar inte göra det här”.
Att antingen låta ett gammalt mönster upprepas eller automatiskt följa det.
Det här är en av anledningarna till att jag inte tror att ” Breathwork ” handlar om att ”åtgärda” den inre sabotören.
Vi behöver inte andas bort det.
Ibland måste vi lyssna på de delar av oss som gör motstånd, skyddar, drar sig tillbaka eller tvekar, innan vi kan förändra dem.
” andning ” kan vara ett sätt att hålla sig närvarande tillräckligt länge för att klara det.
Och olika former av andningsövningar ( Breathwork ) kan ge upphov till mycket olika upplevelser. Långsam, lugn andning kan bidra till att man kommer till ro och hittar balans, medan mer aktiverande övningar kan ge upphov till starkare fysiska förnimmelser, känslor eller förändrade medvetandetillstånd.
Ingen av dem är i sig djupare.
Intensitet är inte detsamma som förändring.
Det som spelar roll är vad som blir tillgängligt när vi inte längre reagerar fullt så automatiskt.
Kanske märker du den underliggande sorgsenheten bakom irritationen.
Rädslan som ligger bakom uppskjutandet.
Utmattningen som döljer sig bakom det ständiga görandet.
Eller så händer det kanske inget dramatiskt alls.
Du har helt enkelt lite större valfrihet.
Och ibland är det just det som är förändringen.
Att inte bli orädd.
Att inte tysta varje röst som vill skydda dig.
Att inte ha fullständig kontroll över sig själv.
Precis tillräckligt med utrymme för att fråga:
Vad behöver jag egentligen här?
Vad känner jag?
Vad skulle jag välja om jag inte behövde svara fullt så snabbt?
Ett utrymme att känna. Ett utrymme att lyssna. Ett utrymme att välja.
Och därifrån dyker ibland en annan fråga upp:
Vad är det egentligen jag bär på – och är allt det där mitt?
Energi: Vad tillhör mig, och vad gör det inte?
Det finns stunder då frågan ”Vad känner jag?” inte riktigt räcker till.
Ibland är den mer intressanta frågan:
Är verkligen allt jag har med mig mitt?
Om du någonsin har gått in i ett rum och omedelbart känt att stämningen förändrats, tillbringat tid med någon och gått därifrån med en märklig känsla av utmattning, eller upplevt att du bär på en känsla som verkar ha dykt upp från ingenstans, kanske du känner igen den här frågan.
Vi påverkar varandra.
En del av detta kan vi förstå genom begrepp som vi redan har ord för: ansiktsuttryck, röstläge, kroppsspråk, uppmärksamhet, känslomässig smitta och stressreaktioner. Våra kroppar tar ständigt in information från människorna och omgivningarna omkring oss, och mycket av detta sker utan att vi tänker på det medvetet.
Och så finns det upplevelser som inte riktigt passar in i dessa förklaringar.
Det är här traditioner som reiki, yoga och andra österländska system erbjuder ett annat språk: energi.
Varken som något jag anser att vi behöver bevisa för att kunna arbeta med det, eller som en vetenskaplig förklaring förklädd till ” spirituell ”-språk.
Helt enkelt som ett annat sätt att utforska det vi upplever.
Inom reiki arbetar vi med tanken på en universell, ofta osynlig livskraft – inte bara något som finns inom oss, utan något som vi står i relation till. Utövandet kan uppmuntra oss att bli mer lyhörda för subtila förändringar: var vi känner oss öppna eller sammandragna, vart uppmärksamheten dras, var något känns tungt, levande, stilla eller svårt att sätta ord på.
Jag tycker att detta är särskilt intressant eftersom frågan sällan är så enkel som : ”Är den här energin min eller din?”
Ibland kan det vi känner i närheten av en annan person i själva verket vara vår egen reaktion på den personen.
Ett gammalt sår som rörs vid. En välbekant dynamik. Attraktion. Rädsla. Behovet av att behaga. Den del av oss som börjar anpassa sig redan innan vi ens har insett att vi gör det.
Och ibland?
Jag vet inte.
Jag tror att det finns ett värde i att kunna säga det också.
Jag behöver inte förklara varje energisk upplevelse för att ta upplevelsen på allvar.
Det jag kan göra är att bli nyfiken.
Vad händer med mig när jag är i den här personens närhet?
Känner jag mig mer som mig själv – eller mindre?
I vilka situationer drar jag mig tillbaka, anpassar mig eller håller tillbaka?
Vad tar jag ansvar för som kanske inte egentligen är mitt ansvar?
Vad förändras när jag tillåter mig själv att ta plats?
Det är här som ”att återfå sin energi” betyder något lite annorlunda för mig än att föreställa sig att delar av en själv bokstavligen har spridits ut över hela världen och måste hämtas tillbaka.
Det är en återgång till din egen tyngdpunkt.
Lyssna gärna.
Dina gränser.
Din kropp.
Dina val.
Din uppfattning om vad som är ditt – och vad som tillhör någon annan.
Och det betyder inte att man ska bli ogenomtränglig.
Jag vill inte särskilt gärna gå igenom livet med en energisk skyddsrustning, oberörd av andra människor. Att knyta band ställer andra krav på oss. Att låta sig påverkas, beröras, ja till och med förändras – utan att automatiskt förlora oss själva i processen.
Kanske handlar energigränser inte egentligen om att stänga ute allt.
Kanske handlar de om att kunna förbli sig själv även när något annat finns där.
Att uppmärksamma en annan persons rädsla utan att behöva ta den till sig.
Att känna någon annans besvikelse utan att omedelbart ändra sitt beslut.
Att gå in i ett rum utan att omedvetet anpassa sig till det som rummet tycks kräva.
Att bry sig djupt utan att försvinna.
Och kanske är det just det som är en av de mer subtila betydelserna av att återta sin energi:
inte att dra sig tillbaka från världen, utan att lära sig att vara i samklang med sig själv medan man befinner sig i den.
Vetenskapen om energi: En bro mellan det fysiska och det subtila
Ordet ”energi” har olika betydelser beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i.
Inom fysiken har begreppet energi en exakt vetenskaplig betydelse. Inom fysiologin kan vi mäta elektrisk aktivitet, metaboliska processer och förändringar i nervsystemet. Inom reiki, yoga och andra österländska traditioner avser begreppet energi något annat: begrepp som ki, prana eller qi – livskraftsenergi som rör sig inom och omkring oss.
Jag tror inte att vi behöver kvantfysik för att dessa traditioner ska vara berättigade.
För mig ligger det intressanta just där dessa olika sätt att förstå den mänskliga upplevelsen kan samexistera utan att man låtsas att de är samma sak.
Vi vet att nervsystemet ständigt reagerar på information från både vårt inre och vår omgivning. andning, hjärtfrekvens, muskelspänning, uppmärksamhet och känslomässigt tillstånd påverkar hur vi upplever oss själva och vår omgivning. Breathwork kan medvetet påverka vissa av dessa fysiologiska processer, vilket är en av anledningarna till att en förändring av vårt andningssätt kan förändra hur vi mår.
Och så finns det den mer subtila upplevelsen – den del som kanske är svårare att mäta eller förklara.
En känsla av att utvidgas eller dra ihop sig. Att känna någons närvaro innan personen har sagt något. Den förändring man kan uppleva under en Reiki-behandling. Upplevelsen av energi som rör sig genom kroppen under en Breathwork.
Jag behöver inte kalla dessa upplevelser för kvantfysik för att vara nyfiken på dem.
Vetenskapen kan hjälpa oss att förstå en del av det som händer. Andliga traditioner ger oss ett annat perspektiv. Och våra direkta upplevelser ger oss ytterligare en dimension.
Meridianarbete och emotionell energi
Traditionell kinesisk medicin erbjuder sin egen modell för sambandet mellan kropp, känslor och energi.
Inom traditionell kinesisk medicin (TCM) anses qi röra sig genom banor som ofta beskrivs som meridianer, och olika organsystem kopplas traditionellt till olika känslomässiga egenskaper. Lungorna kopplas till exempel till sorg, levern till ilska, njurarna till rädsla och mjälten till oro eller överdrivna tankar.
Jag tror att distinktionen här är viktig: det här är ett traditionellt energibaserat synsätt, vilket inte är detsamma som att säga att modern medicin har visat att sorg bokstavligen lagras i lungorna eller ilska i levern.
Men det betyder inte att ramverket inte kan vara meningsfullt.
Metoder som akupunktur och akupressur utgår uttryckligen från meridianläran. Rörelsetraditioner som qigong utforskar också qi:s flöde genom kroppen. Andra metoder som jag använder, däribland ” Breathwork ” och reiki, härstammar från olika traditioner och bör inte utan vidare sammanföras med traditionell kinesisk medicin (TCM) – men de har ett gemensamt intresse för vad som händer när vi riktar uppmärksamheten tillbaka mot kroppen och låter upplevelsen flöda, istället för att enbart försöka förstå den intellektuellt.
Ibland är den rörelsen känslomässig. Ibland fysisk. Ibland energisk. Ibland känner vi oss helt enkelt annorlunda efteråt, utan att behöva bestämma exakt vilken kategori den tillhör.
Och kanske är det också en del av att återfinna kontakten med sig själv:
att vara nyfiken på vad man upplever utan att behöva ett enda ramverk för att förklara allt.
Att hitta tillbaka till sig själv
Kanske är det just detta som allt handlar om i slutändan.
Att inte bli en ny person. Att inte äntligen bli av med alla mönster, skyddande röster eller obehagliga känslor. Att inte nå något perfekt balanserat tillstånd där ingenting längre kan rubba dig.
För livet kommer att ställa till det för oss.
Vi kommer att bli trötta. Vi kommer att tappa perspektivet. Vi kommer att säga ja när vi egentligen menade nej, falla tillbaka i gamla mönster, låta oss påverkas av människor vi älskar, fatta beslut utifrån rädsla och grubbla för mycket över saker som vi redan visste svaret på. Ibland kommer vi att känna en djup förbindelse med oss själva, och ibland inte.
Balans handlar inte om att hålla sig perfekt i mitten. Det handlar snarare om att lära sig vägen tillbaka.
Tillbaka till kroppen. Tillbaka till andning. Tillbaka till det som känns sant.
Och kanske är det just det som det egentligen innebär att återta sin energi. Inte att hämta tillbaka någon förlorad del av sig själv från omvärlden, utan att bli medveten om alla de ställen där ens uppmärksamhet, ens val, ens gränser och ens självkänsla sakta har glidit bort från en själv.
Ibland börjar vägen tillbaka med att man lägger märke till mönstret. Ibland med att säga det ”nej” som man har undvikit. Ibland med att tillåta sig själv att känna något som man har försökt så hårt att inte känna. Ibland med att inse att rösten i huvudet inte nödvändigtvis är den som man vill ska fatta besluten.
Och ibland börjar det med något så enkelt som att stanna upp tillräckligt länge för att lägga märke till: Vad är det egentligen som händer inom mig just nu?
Det är därför jag hela tiden återvänder till metoder som ” Breathwork ”, reiki, meditation och somatiskt arbete. Inte för att jag anser att vi ständigt borde arbeta med oss själva, utan för att de kan skapa ett annat slags utrymme. Ett utrymme bortom det ständiga tänkandet, förklarandet och analysandet. Ett utrymme där vi kan bli nyfikna på vad som faktiskt finns här och nu.
Ett utrymme att känna. Ett utrymme att bearbeta. Ett utrymme att återvända till sig själv.
Och att återvända till sig själv betyder inte nödvändigtvis att återvända till den man var innan något hände. Ibland förändrar erfarenheter oss. Relationer förändrar oss. Förluster förändrar oss. Åldern förändrar oss. Livet förändrar oss.
Kanske handlar inbjudan inte alltid om att återfå den gamla versionen av dig själv.
Det kan handla om att möta sig själv där man befinner sig just nu.
Att inse vad som fortfarande hör hemma här. Vad som inte gör det. Vad du har vuxit ifrån. Vad du har burit med dig. Vad som behöver mer utrymme. Och vad som kanske i tysthet har väntat under allt oväsen på att du ska lägga märke till det.
Du behöver inte veta exakt var du ska börja för att hitta tillbaka.
Man behöver bara lägga märke till när man har förlorat sig själv.
En liten praktik: Att hitta tillbaka
Du behöver inte ta reda på vad som fick dig att glida bort från dig själv innan du kan börja hitta tillbaka.
Ta en stund och låt din uppmärksamhet vändas bort från det du just nu har tänkt på och istället riktas mot det som händer inom dig just nu. Du behöver inte ändra på ditt andningssätt. Bara var medveten om det.
Lägg märke till var din kropp vilar. Fötterna mot golvet, ryggen mot stolen, kroppsvikten där du befinner dig.
Ställ dig sedan följande fråga:
Vad har jag med mig just nu?
Skynda dig inte att svara. Lägg märke till vad som kommer före förklaringen. En förnimmelse, en känsla, en tanke, en bild – eller kanske ingenting alls.
Sedan:
Är det här allt jag måste bära?
Återigen, du behöver inte veta det. Låt frågan skapa lite utrymme istället för att kräva ett svar.
Och till sist:
Vad behöver jag just nu för att kunna vara mig själv?
Kanske är det vila. Rörelse. Ett samtal. En gräns. En djupare in andning. Att säga något man har hållit inne. Att inte säga någonting alls.
Eller kanske vet du fortfarande inte.
Det är också okej.
Det handlar inte om att hitta det perfekta svaret. Det handlar om att rikta uppmärksamheten inåt tillräckligt länge för att kunna höra det som annars kanske skulle drunkna i bruset.
En plats man alltid vill återvända till
Det är också, på många sätt, anledningen till att jag skapade The Field.
Inte som ännu en plats där du ska arbeta hårdare med dig själv, utan som en plats dit du kan återvända för att vända dig inåt.
Varje vecka delar jag med mig av övningar och reflektioner inom Breathwork, meditation, kroppsorienterat arbete, energi, astrologi och självutforskning. Olika sätt att närma sig detta, beroende på vad du behöver och var du befinner dig.
För att vi inte hittar oss själva en gång för alla och stannar kvar där.
Vi går vidare. Vi fastnar i vardagen. Livet blir hektiskt. Vi glömmer bort det vi en gång visste.
Och sedan hittar vi tillbaka.
”The Field” är en plats där man kan öva på hitta hem, hitta in.
Din energi förtjänar att bli din igen.
Till alla er som har försökt lista ut allt: Ni behöver inte ”fixas”. Ni behöver andas, känna och komma hem.
